Bevakat

Krönika: ”Här tar vi hand om varandra, det här är inte Malmö.”

Det är eftermiddag, och vi är ungefär två veckor in i vår vistelse på den tillfälliga redaktionen på bibliotekets barnavdelning. In kommer en välkammad man med raska steg.

– Ni borde nog ta reda på lite mer om medielandskapet här i kommunen!

Han är svårläst. Är han arg? Glad? Besviken? Engagerad? Eller allt på samma gång? Han är trevlig men märkbart provocerad av vår närvaro i bygden.

Efter att han, till sin egen stora glädje, blivit intervjuad av oss, förstår vi precis vart han vill komma med besöket. Vokabulären är den av en skånsk företagsman och de förmanande journalistiska tipsen utmynnar mycket snabbt i ren reklam för hans lokaltidning – Spegeln.

I tidningen kan vi läsa om femteklassarna på Baldersskolan och deras insamling till klassresan – som i år går till Danmark– varvat med solskenshistorier från näringslivet i kommunen. Dessutom: en uppsjö av annonser. Allt som oftast liknar innehållet mer textreklam än lokaljournalistik.

Vi får lära oss att granskning av politikerna inte är bra för den goda andan i kommunen. De är ju också bara människor av kött och blod och det är alltid bättre att prata istället för att vara taskig i tidningen. Alla känner ju varandra här.

Jag lyckas höra och anteckna ett fragment av den rappa monologen som förs i redaktionsrummet:

– Här tar vi hand om varandra, det här är inte Malmö.

Det hade varit lätt att avfärda honom som en putslustig lokalpatriot, en medelålders entreprenör med kärlek för sin hembygd. Men efter att vi läst riktlinjer för den offentliga miljön i kommunen som säger att stadsbilden inte bör domineras av en specifik åldersgrupp (det är alltså inte pensionärer vi talar om), fått oroväckande vittnesmål om användandet av drogen spice och pratat med socialt och ekonomiskt utsatta människor som står utan hjälp i bollandet mellan kommunens instanser, känns framgångshistorierna inte lika soliga, och kommunsloganen ”framtidens kommun” inte lika lättsmält.

Vems värld skildrar Spegeln?

Vår närvaro här känns plötsligt relevant. Staffanstorps ledning är, bortsett från svallvågorna efter Cannes-skandalen, inte särskilt vana vid att bli granskade.

I kommunen är ledordet tillväxt. Flera av kommunstyrelsens ledamöter har en lång historia av bolagsengagemang i både privata företag och de företagskoalitioner som bildats efter att allmännyttan sålts ut. Dessa förbindelser är inte olagliga, inte jäviga, men ibland, som ni ser i grafiken, tveksamma.

Grundproblematiken är att en ledning som står utan granskning (i en kommun som står utan ordentlig bevakning), lätt gör sig skyldiga till ekonomiska och etiska överträdelser – såsom Cannes-resorna. Konsekvenserna uteblir och de berörda kommuninvånarna får sällan kännedom om precis vad som skett. Det skapar parallella system och en obalans som i längden bidrar till en större misstro till och utanförskap inför det etablerade samhället.

I en liten kommun där ledningen och näringslivet i sitter i varandras knän behövs därför seriös journalistik – för demokratins skull.

Politikerkartan Staffanstorp REV

Text: Emanuel Sundin