Bevakat

Från södra Afghanistan till Svedala

–  Nu har vi inget ansvar för dig längre, sa mannen som gav honom biljetten från Kastrup till Malmö en vinternatt. Han var ensam efter en livsfarlig flykt. Tre år senare är Mahmoud en gymnasist, på väg mot studenten.

I ett radhusområde med grönområden, ett par kilometer från centrala Svedala, ligger hemmet för ensamkommande flyktingbarn där Mahmoud bor. Han visar runt i huset, går in till sig och slår sig ner på en av sex stolar runt ett matbord. Inte mycket hänger på de vita väggarna och matbordet tar upp halva rummet. Utanför vajar grönska under majsolen. De bor några personer tillsammans, denna fredag ska de spela fotboll på kvällen, som de gör ibland.

Sina drygt tio första år levde Mahmoud i ett samhälle nära Ghazni, mellan Kabul och Kandahar, i södra Afghanistan. Han tillhör folkgruppen hazara, som varit särskilt utsatta och trakasserade av talibanerna. Tillvaron var så svår att hans familj uppmanade honom att ta sig därifrån tillsammans med sin morbror.

Familjen betalade en människosmugglare, och Mahmoud gömde sig med morbrodern och sjutton andra personer under ett skynke på flaket av en Toyotavan. Efter en bilresa, den kändes oändlig, steg de av i den iranska huvudstaden Teheran.

– Vi hade bekanta och familj där, och tog jobb som byggarbetare, säger Mahmoud.

Han har inga goda minnen av Teheran. Han saknade id-handlingar, och jobbade hårt om dagarna. När han inte arbetade var han hemma, inomhus. Ute var han rädd för att polisen skulle ta honom, slå honom, och skicka honom tillbaka till Afghanistan. Han var inte femton år fyllda.

Under ett och ett halvt år jobbade han i Iran. Han var i kontakt med kompisar som bodde i Norge, och tanken att ta sig ditåt tog form. Han talade med sin mamma, och familjen hjälpte till att samla ihop pengar.

Mahmoud har aldrig ångrat att han lämnade Iran. Alla unga afghaner i Teheran ville ta sig därifrån, till vilket pris som helst. Det fanns ingen framtid i Iran, berättar han.

Resan till Iran från Afghanistan var osäker. Men den var ingenting jämfört med vad som komma skulle. När han något år senare befanns sig på ett nytt bilflak på väg från Iran mot Europa, visste han inte om han skulle komma fram med livet i behåll. Minibussen dundrade fram i 200 kilometer i timmen, och Mahmoud satt inklämd bland tjugotalet andra, ovanpå varandra. Någon trillade ur, men föraren brydde sig inte, och körde vidare. Först kom de till Turkiet, men åkte vidare till Grekland, där människosmugglaren hade tillgång till en bostad.

– Det var ett skitställe, ett smutsigt krypin.

Mahmoud vågade inte gå ut i staden, av rädsla för att polisen skulle fånga och skicka tillbaka honom. Någon månad förflöt i Grekland, exakt hur länge vet han inte.

Mahmoud är nitton år nu. När han lämnade Afghanistan var han tolv-tretton. Han har inga foton från tiden innan han kom till Sverige och berättar att han inte minns så mycket från sin uppväxt. I Iran och Afghanistan fotade folk i hans närhet bara när det var någon högtid, som ett bröllop.

Idag går Mahmoud på gymnasiet i Malmö, dit han pendlar. Om fem år hoppas han studera och arbeta samtidigt, kanske vill han läsa till ingenjör. Han kommer gående utanför Malmö centralstation där vi bestämt träff, är klädd i svarta Converse, kortbyxor och röd tröja. Skoldagen är slut. Mest är det matematik, svenska och engelska på schemat, säger han, när vi tar plats på ett fik. Malmö är roligare än Svedala, säger han.

Mahmoud berättar utan att visa obehag, han ler snarare än grimaserar, trots den tunga resan till Sverige som han beskriver.

– Tiden på flykt går inte att glömma, säger han.

Folk gjorde vad som helst för att ta sig från Grekland, vidare. Gömde sig under lastbilar på väg till Italien, till exempel. Mahmoud kunde genom människosmugglarna köpa ett pass där fotot var likt honom själv, och en flygbiljett till Danmark. Han kom med planet, med destination Köpenhamn, och hade fått instruktioner att gå ut från flygplatsen när han var framme. Någon skulle möta honom. Och mycket riktigt stod en man där, som gav honom en tågbiljett över sundet, till Malmö.

– Nu är du fri och vi har inte längre ansvar för dig, sa han till Mahmoud.

Det var vinter, mörkt och snö på gatorna när Mahmoud rullade in på stationen i Malmö, utan att känna någon, utan att tala svenska eller engelska. Han irrade runt i kvarteren kring centralstationen, sen till Stortorget, gick tillbaka till stationen. Där såg han en kille som han förstod var från Afghanistan. Han gick fram till honom, talade, och killen tog honom till ett hem för ensamkommande barn, i Malmö.

– Jag hade tur att han tog hand om mig. Det är tre och ett halvt år sen nu.

Mahmouds telefon ringer, det är en kompis i Rosengård. Han frågar undrande när vi är färdiga, framför en halvfull kaffekopp och en kanelbulle, och berättar att han inte drack kaffe innan han kom till Sverige. I Iran och Afghanistan är det te som gäller. Han svarar på frågor, varken mer eller mindre, spinner inte vidare själv. Varför är det intressant vad som hände mig i Afghanistan, undrar han. Mahmoud ursäktar sig när han tar telefonsamtalet, fortsätter att berätta när han lagt på.

Mahmoud fick tak över huvudet på ett transitboende efter att killen han av en slump träffat på stationen hade hjälpt honom, och tiden gick. Han hade förlorat kontakten med sin mor och bror när han lämnade Iran. Två år passerade. På Facebook fick Mahmoud fatt på en gammal bekant från tiden i Teheran. Han befann sig också i Sverige, och genom honom fick Mahmoud tag i sin mor i Afghanistan. Han försökte få henne och lillebror att komma till Sverige, men det visade sig vara svårt, och det blev inte så. De har kontakt nu, via telefon. Mahmoud har inte träffat sin mor och bror på ungefär sex år. Till sommaren ska de kanske ses, i Pakistan eller Tadzjikistan.

Mahmoud dricker kaffet, äter kanelbullen och berättar, tills han ursäktar sig, han vill inte störa, säger han. Det är ju jag som ska tacka, han som tagit sig tid för att träffa mig. Vi går tillbaka mot centralen. Mahmoud stannar utanför stationen, väskan slängd över axeln, han ska ta bussen till vännen i Rosengård.

Ett par kilometer från Mahmouds bostad arbetar Jenny Larsson, intill torget i Svedala.

– En vanlig missuppfattning är att ensamkommande flyktingbarn innebär en kostnad. Det förhåller sig i själva verket tvärtom, säger hon.

– Inte förrän jag fyller 46 kommer jag att bli en ekonomisk vinst för samhället. Ensamkommande flyktingbarn börjar generera pengar mellan de är 25 och 30. Liksom all invandring tjänar samhället pengar på det.

Jenny Larsson, enhetschef för Individ och familjeplanering, har kontor på första våningen av Svedalas kommunhus, rött till färgen. Hon har stor erfarenhet av arbete med ensamkommande flyktingbarn.

Jenny Larsson påpekar att ensamkommande flyktingbarn inte är något nytt. Under finska vinterkriget fick barn från Finland svenska fosterföräldrar, till exempel.

I Svedala har en majoritet av politiska partier varit positiva till mottagandet av flyktingbarnen, men Sverigedemokraterna röstade emot. Deras röster har inte fått avgörande kraft, trots att SD fått många av Svedalabornas röster.

– Barnen som kommit till Svedala råkar också vara extremt studiemotiverade. Flera av dem har efter bara något år i Sverige börjat gymnasiet, och fullföljt det, säger Jenny Larsson.

Text: Pär Fredborn Larsson

Bilden är arrangerad och föreställer inte Mahmoud. Mahmoud är inte hans riktiga namn.

Fakta ensamkommande flyktingbarn

  • Antalet ensamkommande flyktingbarn har ökat oavbrutet sen sommaren 2006.
  • 2013 sökte 3852 ensamkommande barn asyl i Sverige.
  • Ungefär 60 procent av barnen har fått permanent uppehållstillstånd.
  • De länder som 2013 störst antal ensamkommande barn kom från var Afghanistan, Somalia, Syrien, Marocko och Eritrea.
  • Varje kommun har avtal med migrationsverket. Svedala har plats för åtta barn. Tre av dessa ska vara asylsökande. Dessutom ansvarar de för sju personer som flyttat ut ur hemmet för ensamkommande flyktingbarn.