Bevakat

”Vi vann väl i stort sett allt”

Ryktet sa att Lennart Håkansson inte kunde sova om han inte hade på sig en gröngulrandig pyjamas. I den andan fostrade han sina döttrar, som satte Skabersjö på kartan i ett växande fotbollsland.

Pågatåget mot Ystad dundrar förbi Svedala Gamla IP och bryter för ett ögonblick tystnaden på den tomma parkeringen. Tåget bekommer inte Sigge och Tekla, två kolsvarta blandrashundar som väntar inne i klubbhuset. De tillhör Lena Håkansson, kanslist i Skabersjö IF. Hon började ha dem med sig till kansliet ute i Skabersjö när det var mörkt och ensamt om vintrarna. Lena är den yngsta av systrarna Håkansson och började spela fotboll i Skabersjö som elvaåring.

–    Man är ju född in i klubben mer eller mindre. Det är klubben i ens hjärta, så är det.

Man kan inte berätta historien om Skabersjö IF utan att berätta om familjen Håkansson. Det var fyra systrar, en pappa och några kusiner. Ett skånskt gods och en gräsplan mitt ute på åkern. 1969 startade de ett fotbollslag för damer som snabbt skulle bli ett av de främsta i landet. Men efter att framgångarna förbyttes till motgångar och laget föll i seriesystemen har de också fallit i glömska hos många. Inte ens bland spelarna själva verkar minnena från fotbollsåren vara särskilt starka.

Lena har inte särskilt mycket att göra som kanslist. Spelarlicenser och planbokningar av planer är inte något stort företag för totalt tre lag: två flicklag på 14 och 15 år, och ett herrlag i division fyra.

–    I dagsläget finns det inte någon möjlighet att ha damlag i både Svedala IF och i Skabersjö IF. Vi har försökt i Skabersjö, men det finns inte spelare. Förhoppningen är att det kan komma med flicklagen. Där finns jättemånga duktiga, så förutsättningarna finns. Hade de bara velat fortsätta hade det funnits ett damlag om ett par år.

 

Lena Håkansson jobbar sedan 1988 som kanslist i föreningen.

Lena Håkansson jobbar sedan 1988 som kanslist i föreningen.

Skabersjö slott ligger i sydvästra Skåne, knappt en 15 minuters bilfärd från Svedala centrum. Det ägs av adelssläkten Thott och har varit i dess ägo i princip oavbrutet sedan 1600-talet. På 1930-talet var det här på slottsbacken som Skabersjö IF bildades. Utmed den välkrattade grusvägen som följer slottets vallgrav ligger stall och andra mindre hus. Nästan längst in mot slottets baksida ligger ett lågt korsvirkeshus. Där bor Ulla Håkansson. En av Sveriges viktigaste fotbollsspelare genom tiderna. När jag på telefon försiktigt undrar om det är Ulla Håkansson, den gamla fotbollsspelaren som jag kommit till, fnissar hon. Som nattarbetande undersköterska är det inte ofta hon blir påmind om sitt förflutna som fotbollsstjärna, men hon har inget emot att prata om fotbollsåren. Genom den gröna dörren kliver man direkt in i köket.

–    Behåll skorna på! Så gör vi här på landet.

Ulla Håkansson växte upp bara ett stenkast bort. Man kan se huset från vardagsrumsfönstret. Hon är näst yngst i en syskonskara om fem barn – fyra systrar och en bror. Pappa Lennart spelade själv i Skabersjö IF, och döttrarna, som ändå alltid hängde på idrottsplatsen, ville också spela. Systrarna tjatade på sin pappa och på Skabersjös matchledare Sigvard Rosberg. Till slut fick de klartecken att sätta igång.

–    Här fanns ju inte så mycket annat att göra. Det var det eller hästarna. Vi var ju inte många till en början när vi började träna, men vi fick ihop det, berättar Ulla.

1969 startade damlaget, som spann mellan åldrarna 11 upp till 25 år. Yngst i laget var Lena, sedan kom Ulla, därefter Britt-Louise och äldst var Ann-Christine. Förutom systrarna var även några kusiner med i laget, bland annat Josephine Håkansson. Hon gjorde sitt sista inhopp så sent som år 2011, när det behövdes folk under damlagets sista säsong. Ett tag spelade Josephines mamma i laget också. Lena, som blivit kvar som kanslist ända till idag, konstaterar samma sak som alla andra.

–    I Svedala blev Håkanssons förknippat med Skabersjö IF. Om man tittade på en laguppställning så kunde det vara rätt så många Håkansson. Vi var ju halva laget nästan.

Damfotbollen i Sverige var näst intill obefintlig fram till slutet på 60-talet. Under 70-talet fullkomligt exploderade det. År 1970 fanns det 728 licensierade damfotbollsspelare – tio år senare var siffran uppe i 26 000. Det dröjde fram till år 1988 innan det fanns en nationell Damallsvenska. Till en början fanns det istället många regionala och lokala serier runtom i Sverige. Skabersjö vann Skåneettan fyra år i rad i början på 70-talet och åkte på cuper ute i Europa där de mötte tyska pojklag. Serierna blev större och omfattade större områden, till slut var det Södra och Norra Division ett, där de fyra bästa lagen möttes i ett slutspel. Skabersjö tillhörde under den här perioden topplagen, tillsammans med bland andra Öxabäck och Hammarby.

–    Vi vann väl i stort sett allt. Nu i efterhand tänker man att det var inte klokt alltså. Man borde ha fört statistik, säger Ulla och lägger ner glasögonen på köksbordet.

–    Jag vann nog skytteligan varje år. På den tiden var man snabb.

Ulla var den stora stjärnan. Målskytten. Det var inte ovanligt att hon gjorde 6-7 mål per match. Lagets framgångsrika taktik byggde på Ulla och hård konditionsträning.

–    Vi vann våra matcher genom att springa och fördärva, vi hade inte så många bra tekniska spelare.

Skabersjös damer gick vare sig lokal- eller rikspressen förbi. Att ha fyra systrar, varav en målsprutande landslagsspelare, i ett och samma lag skapade en hel del uppmärksamhet. Det låg också i tiden att journalisterna skulle lyfta fram de normbrytande damernas framsteg.

På skrivbordet i vardagsrummet, bredvid Zlatans självbiografi, plockar Ulla upp en röd pärm märkt ”Tidningsurklipp”. Där finns, i total oordning och utan datering, inklistrat allt från mindre notiser om hur Skabersjö IF vunnit över ”Di blåe”, till större uppslag om de fyra fotbollsspelande systrarna, om Ullas framgångar i landslaget, artikeln som berättar att hon ska bli mamma, om hennes sambos framgångar i Trelleborgs FF och om grevinnan Thotts ryttartriumfer. Det var inte fråga om dålig bevakning av Ulla och hennes systrar. Men ändå har den tidiga damfotbollshistorien gått många förbi. Och huvudpersonerna verkar själva inte minnas så noga, eller ha reflekterat över vad det var de var med om.

–    Man tänkte inte på det då. Inte i efterhand heller. Man har inte haft tid att tänka än, det kommer väl sen, säger Ulla.

Det var inte ont om artiklar om Skabersjö och systrarna Håkansson. – Det fanns väl inga andra att skriva om, säger Ulla.

– Det fanns väl inga andra att skriva om, säger Ulla om uppståndelsen som var kring laget.

 

Fyra systrar orsakade rubriker mer än en gång. Under 70-talet dominerade man på tidningssidorna, såväl som i tabellerna.

Under 70-talet dominerade man inte bara tabellerna, utan även tidningssidorna.

Skånska Ulla saknades i mållös damlandskamp, var rubriken till Thorsten Frennstedts artikel i Arbetet år 1973. Sverige hade dagen innan spelat sin första damlandskamp någonsin, i Mariehamn på Åland. Motståndet var Finland, matchen slutade 0-0. Nästa år möttes lagen igen, återigen på Åland. Då var Ulla med.

–    Jag minns inte hur matchen slutade, men vi vann säkert.

Det gick bra för Ulla i landslaget. Det var inte bara i Skabersjö man uppskattade hennes snabba löpningar och målfarlighet. Året efter debuten på Åland presenterade hon sig för den internationella publiken när hon blev den stora matchvinnaren på Wimbledon Park när Sverige mötte England. Sveriges nummer 13 började på bänken, men kom in andra halvlek och gjorde två mål. Sverige vände och vann en historisk seger med 3-1.

Ulla Håkansson vet inte själv hur många landskamper hon gjorde för Sverige. Hon har försökt Googla sig till svaret, men är skeptisk till olika siffror som florerar. Runt 14 stycken tror hon att det är i alla fall. Det hade kunnat bli fler om det inte varit för att hon är obotligt flygrädd. Hon tackade nej till flera landskamper, bland annat i Italien, för att slippa sätta sig i ett flygplan. Enda gången hon trotsat sin flygrädsla var när hon hade chansen att bli ”Stor Grabb” i Stockholm år 1980. Det var återigen England som väntade, och hon fick som vanligt börja på bänken.

–    Sen flyttade de ner Pia Sundhage på mittfältet och tog in mig. Då gjorde jag två mål.

Att bli utnämnd ”Stor Grabb” eller ”Stor Tjej”, som man sedan också började kalla det, innebär att man gjort ett visst antal poäng i det svenska landslaget. Poäng får man för antalet matcher och mål, även om poängräkningssystemet förändrats över åren. Om man fått utnämningen får man ett kort som gör att man går in gratis på alla fotbollsmatcher som spelas i Sverige. Ullas förvarar alltid sitt kort i bilen, ifall hon skulle gå på fotboll. Hon har använt det en gång. Skabersjös herrar mötte Skegrie på bortaplan. I Skegrie visste de inte vad det var för ett kort hon visade upp, men den ovetande värden i biljettluckan viftade förbi henne och lät henne gå in gratis ändå. En landskamp, Malmö FF, eller någon annan match har hon aldrig varit på.

Skabersjö är pyttelitet. Inte ens på 70-talet bodde det tillräckligt många kvinnor där för att bilda ett lag – många bodde i Bara eller inne i Svedala. Skabersjö by ligger ungefär åtta kilometer utanför Svedala. Att de haft ett framgångsrikt fotbollslag i damernas högsta division är egentligen helt otroligt.

Dagens fotbollsklubbar har det svårt. Urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden har inneburit utmaningar även för fotbollslagen. Att ett lag mitt ute i Skåne skulle överleva och fortsätta skörda framångar som de på 70- och 80-talet har alla odds emot sig. Tiden kom ikapp. Malmö FF och IFK Malmö var, bokstavligt talat, senare på bollen när det kom till damfotboll. Men när de större klubbarna från storstaden väl vaknade till liv innebar det att många spelare lockades av de möjligheter resurserna i storklubbarna kan ge.

–    Jag gillar inte de ljusblåe och kommer nog aldrig att göra. De tog de bästa och var snabba med att plocka åt sig. Jag tycker inte om sånt.

Trots det var Ulla var själv och provtränade med Malmö FF ett par gånger, efter tjat från MFF-legenden Eric Persson. Men stämningen var för allvarlig för Ulla, som blev avskräckt direkt.

–    Nej, usch! Det var bland det tråkigaste jag varit med om. Men vi slog ändå dem det året. Under tiden jag höll på var vi fortfarande bättre än dem.

Det finns de som menar att man ska sluta när man är på topp. 1981 vann Skabersjö Division 1 Södra och åkte upp till Stockholm för att spela SM-slutspel. Där förlorade de mot Sunnanå, som sedan skulle vinna finalen och bli svenska mästare. Skabersjö IF var bland de fyra bästa i Sverige, men när säsongen var över valde de mest tongivande spelarna i laget att lämna klubben. Ulla, hennes systrar, Birgit Nilsson, Anette Palm, hade allihop tröttnat på den dåvarande tränaren Sven-Åke Ohlssons hårda linje.

–    Det var ingen som ville ha honom som tränare. Och de klarade aldrig det, att tappa så många bra, det bara rasade.

Sven-Åke Ohlsson trodde på hård träning och det hade tagit dem till lagets största framgångar. Men det blev också fallet. Han hade kört dem ända in i kaklet, och lite till.

–    Man blev helt tom i pannan. Jag ville inte se en fotboll, jag var totalt trött på fotboll! Det var allvarligt, riktigt allvarligt. Jag var inte och tittade på en match på hur länge som helst. Det var helt fruktansvärt. Vi hade ju inget annat, fotboll var allt.

De som inte lade av gick istället till andra klubbar. Eva ”Zäta” Zeikfalvy kom till Skabersjö från Bjärred i slutet av 80-talet och spelade ett par år i föreningen. Flytten innebar en stor skillnad för henne och hon vittnar om allvaret som präglade klubben nu.

–    Jag tyckte att helt plötsligt så var nivån högre både på tränare och spelare. Man ville mer här. Jag kom ju in i ett elitlag, det var jag inte van vid.

Men laget gick ändå inte lika bra utan den drivande kärnan med Ulla och hennes systrar i spetsen. När man tappade så många viktiga spelare kunde man inte värva nya. Och det fanns heller inga yngre talanger i något ungdomslag som kunde få chansen istället.

–    Det var ju aldrig många flicklag igång när jag spelade. Sen kom det igång ett flicklag efter hand, men det har ju inte varit många flicklag igång. Flick- och damfotbollen har det kämpigt med att rekrytera folk, så har det alltid varit. När vi var 14-15 år så flyttades ju hela flicklaget upp i damlaget och då slutade säkert två tredjedelar, säger Malin Lundgren, som också spelade i Skabersjö under 80-talet.

Sedan klubben flyttade in till Svedala spelas det inte längre någon fotboll i Skabersjö.

Sedan klubben flyttade in till Svedala spelas det inte längre någon fotboll i Skabersjö.

Regndropparna har precis slutat falla vid Svedala IP. Klockan är halv fem när några av tjejerna som kommit med tåget från Oxie redan hänger vid planen, trots att träningen inte börjar förrän om en halvtimme. Sedan klubben flyttade ner till byn från Skabersjö för drygt ett år sedan har det blivit lättare för spelarna att själva ta sig till träningarna. Föräldrarna slipper köra hela vägen ut på landet för att hämta och lämna.

I sommar har Thomas Blomqvist tränat tjejerna i åtta år. Just nu är de 31 stycken, födda 1999 och 2000 som bildar ett 14 och ett 15-årslag. Så många har de aldrig varit förut. I vintras fick de tillskott från Oxie, när BK Vången anslöt med en grupp i samma ålder. Nästa år borde ett F16-lag bildas, men det är inte säkert att Skånes fotbollsförbund Skåneboll har tillräckligt med lag för att skapa en serie. Därför funderar Thomas och hans tränarkollega Mikael Samuelsson istället på att försöka bilda ett U-lag av spelarna.

–    Våra äldsta tjejer idag, de behöver en morot. Men det beror också på hur det ser ut i gruppen, vi kan inte ta ett beslut över huvudena på dem. Det är ju ändå deras fotboll.

Ett U-lag skulle vara första steget till ett damlag. Har man det kan man visa spelarna att det finns en framtid i klubben, även för dem med höga ambitioner. Idag går de som siktar högt vidare till andra klubbar, som Skurup AIF eller Malmöklubbar. Att de som vill mer plockas till de större klubbarna har Lena Håkansson vid det här laget förlikat sig med.

–    Vi är ju inte fiender längre. Det är ändå den bästa fotbollen där. Det känns som att det är den bistra verkligheten. Men rent ekonomiskt är det jättetungt.

Uppmärksamheten kring damfotboll har aldrig varit större, men intresset för att spela har samtidigt aldrig varit lägre, menar ledarna i Skabersjö. Det blir svårare och svårare att hålla dem kvar i fotbollen när de blir äldre. När det saknas spelare till ungdomslagen tar seniorlagen senare stryk. Tränarduon i Skabersjö ser inte fram emot att spelarna börjar gymnasiet och vad det kan innebära för fotbollen.

–    Det är lättare att tjejerna släpper sitt för att gå och kolla på pojkvännerna än tvärtom.

Men de tycker också att tjejerna saknar ett genuint fotbollsintresse. Deras spelare tittar knappt på fotboll, menar de. Att det var EM på hemmaplan förra året var det få som hade koll på, än mindre följde.

–    De har ju inga förebilder i damfotbollen. Man hör mer om Zlatan, Messi och Ronaldo. Men kolla Therese Sjögran. 37 bast och tar fortfarande plats i landslaget, säger Thomas Blomqvist.

På den näst intill perfekta gräsplanen har tjejerna samlats för dagens träning. De är ett tjugotal som ställt upp sig på led för tränarnas instruktioner om uppvärmningsövningen. Slalomlöpning med boll, ungefär 60 meter. Till en början hejar de på varandra, men det tar inte många minuter innan klagoropen överröstar peppningarna. Höften gör ont på någon. Revbenen på en annan. Det krampar i vaderna. Avståndet till 70- och 80-talets fysiskt starka Skabersjödamer känns långt.

–    Inget lag hade orkat vår träning idag. Vi sprang uppför backen i Torup med varandra på ryggen 20 gånger. Men vi kunde springa i 90 minuter också. När vi märkte att de andra blev trötta, då kunde vi höja tempot. Träningen idag är så jävla mesig! Den är för lätt, säger Ulla.

De har aldrig varit fler som tränat i Skabersjös flicklag. Ändå bävar tränaren Thomas Blomqvist för de kommande åren, när många av spelarna väntas lägga av.

De har aldrig varit fler som tränat i Skabersjös flicklag. Ändå bävar tränaren Thomas Blomqvist för de kommande åren, när många av spelarna väntas lägga av.

Ulla har inte tittat på Skabersjös damlag sedan hon själv slutade. År 2011 var sista året de hade ett seniorlag på damsidan. För en liten klubb på landet har oddsen för att bli framgångsrika igen knappast förbättrats sedan systrarna Håkanssons tid. Skabersjös flicklag går ut på fotbollsplanen med ett näst intill bortglömt kulturarv. I deras gröngula dräkter sitter ett blekt minne av svensk fotbollshistoria. För den lilla socknen i Svedala kommun är det ett faktum. Det spelades bättre boll på Ulla Håkanssons tid.

 

Text och bild: Julia Fryklund